Att bedja med Sion för ögonen 01

Läsning: Jes 62:1, Ps 2:6, Hebr 12:22.

Sion – målet för resan.
Sion – frälsningens fullhet.
Sion – slutgiltigheten.

Sion, den stad som ger hoppet dess substans, det hopp som ligger vilande djupt i var mans hjärta. Sion, staden som utmanar, staden som lockar till pilgrimsfärd. Sion, detta orubbliga faktum. Sion, lyftestenen för alla folk och folkslag.

Ni har kommit till Sions berg, till den levande Gudens stad. Vi har anlänt. Resan har nått sitt slutmål. Guds stad, hans rike är ett ofrånkomligt faktum.

Vår vandring är en upptäckandets färd, pilgrimsfärd mitt i ankomstens verklighet. Vi har förts till denna punkt för att dela Herrens ständiga börda. ”För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.”

Rättfärdighet och rätt, Herrens styre, Messias spira. Lammet på tronen. Sonen insatt som konung. Vilka ting, vilken hållning ligger vid roten av ett bedjande som med intensivaste längtan sträcker sig efter Guds rike? Hur ber man vid målet för resan? Hur ber man med Guds stad som riktpunkt?

Förstår vi Sions relevans och dess inflytande i styresmannaskapets områden? Att ta sig an kampen för att freda och bevara livet, Himlens liv, att freda och bevara detta liv inför alla dessa som hävdar maktanspråk, har sitt särskilda värde efter evighetens mått. Varför rasar hednafolken redan nu, varför reser sig jordens konungar för att slita sönder Guds begränsande band? Vad kommer att hända, hur kommer det att se ut när bönerna om det messianska styret når sin fulla styrka?

Ni har kommit till Sion. Ni har förts fram till att ta er an denna Guds börda: ”På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro, förrän han fast grundar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden.” Ni har alla kommit till Sion, till vittnesbördet om den eviga ron. Därför heter det, unna er ingen ro. Och ge inte honom någon ro förrän han har grundat detta vittnesbörd för evigt. Be om rikets ankomst. Be ”tillkomme ditt rike”.

Sion är slutgiltighetens uttryck. Striden för detta vittnesbörd, för denna verklighet måste fortsätta. Striden för livet pågår i hans rådsluts kamrar, i de små bönesammanhangen. Gemenskapen, bönegemenskapen, är den plats där rättfärdigheten uppenbaras. Rättfärdighetens styre anländer och etableras som en offrets, en altarets verklighet. Vår Herre och Mästare uppenbaras som Offerlammet. Unna er ingen vila förrän ni på detta sätt lärt Kristus.

Lars Widerberg