¨
Läsning: Ps 2, Jes 2:1-5
Sion låter oss definiera verkligheten. Sion förser oss med kategorier. Sion är en stad med starka murar, dess gränser är dragna av evighet och dess beskydd är Herren, härskarornas Gud. Sion representerar alla dessa ting som i särskild grad tillhör Gud. Därför utgör Sion ett skilje, vilket inte lämnar något orört och som orsakar kontrovers.
Slutsumman, slutgiltigheten, fullbordandet av Herrens verk finner sin representation i detta namn, i dess gemenskap av män och kvinnor, i detta starka fäste. Och denna stad är för evigt grundad som en tillflykt för var och en som har förlorat förtroendet för jordiskt mannamod och skryt. Denna stad definierar verkligheten.
Staden Sion konstituerar hållbar gemenskap och ger trygg identitet. Så försöker varje stad göra efter sin regel och kraft. Denna stad, Sion, är ett folk som låtit sig föras till ro i Jesu Kristi fullbordade verk. Sion kommer i sanning ner från Himlen. Ett enda sätt finns för att i någon mån fånga dess väsen, ett enda sätt – att bedja om dess ankomst. Bedjande män och kvinnor bereder dess ingång bland människor, bön ordnar dess inbrytande över människors städer. Sion är en enkel prästsammankomst, ett samverkande för tjänandet skull. Allt folk, alla dessa nationer är välkomna, och därjämte, bestämda att vandra i dess ljus.
Sion är sätet för Guds allmakt. Ändtidens drama inkluderar en tidssekvens under vilken följande utsaga når sin fullbordan: ”Många folk ska gå iväg och säga: ’Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’ Ty lag skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.”
Sion står för rätt och rättfärdighet. Dess etablerande innebär kontrovers såväl som ett rättvist styre. Men Sion ber att Livets Andes lag ska aktas gällande. Dess väktare och präster väntar efter gryningen. De kanske rent av påskyndar den genom detta särskilda seende och detta hopp, vilket också föder mycken bön.
Denna stad är i sig själv lag. Den står där som vägvisare i ett dystert, törstigt landskap. Den har rests där som ett orubbligt fäste mitt i laglöst och väglöst land. Dess murar är ogenomträngliga därför att Gud själv har murat dem. Denna stad står omstridd därför att Gud har valt den till boningsort. Sion tillhör Herren, han har gjort sitt val. Dess existens provocerar alla städer, med dess herrar och myndige män, till vrede och raseri. Den är en smekande reflex av Guds nåd och barmhärtighet. Denna stad låter var man vara påmind om denne korsfäste Gud.
Sion – en gudsfolkets sammankomst för att tillbe och jubla inför Levande Gud. Sion – Guds hus. Sion – ett bönens hus för alla folk och folkslag. Sion är allt detta genom vilket Herrens välde kommer till uttryck. Sion representerar alla dessa ting som i särskild grad tillhör Gud. Från detta Himlens boställe på jord, där bönefolket ber sitt ’såsom i Himlen, så ock på jord’, från denna himmelska position kommer Livets Andes lag att göra sig gällande.
I Sion hämtar man lärdom, i Sion mognar man som andlig människa. Bönehuset är en utbildningsort. Det styrs av Himlen för att ordet om frälsning ska nå full genomslagskraft. Det konfronterar okunnigheten. Förebedjaren växer till i visdom allteftersom han ber. Den stad som har många bedjare har anledning att glädjas därför att den kommer att tilldelas insikt om Guds frälsnings väg.
Bönehuset blir till en utmaning mitt i vidskepelsen och tanklösheten. Den stormodige kommer på skam i dess närhet. Sion ser till att samvetets röst får förnyad styrka. Den himmelska staden erbjuder Guds vila, men tillåter inte bekvämligheten och likgiltigheten något utrymme. Bönehuset talar tydligt om det gudomliga utväljandet – den fromme kan göra sin röst hörd. Detta hus säger sitt om Himlens stillsamma ordning, det uppenbarar Himlens rätt, det uppenbarar en rätt som är korsmärkt, en rätt som är ödmjuk.
Sion står fast, varmt och vänligt mitt bland de högmodiga. Denna stad är en bedjande skara, ett folk samlat och format till hans namns ära inför varje annat folk. Denna stad, Sion, är ett folk som låtit sig föras till ro i Jesu Kristi fullbordade verk. Sion låter oss definiera verkligheten.
Låt oss be om Sions verklighet utgestaltad bland oss.
Låt os be om dess verklighet uttryckt mitt inför alla dessa städer.
Lars Widerberg
29.8.08
Guds Andes kontrovers
¨
Det existerar ett slags dualism, en kluvenhet, i vår fallna värld vilken har varit orsak till många av de förföljelser som de kristna har tvingats uthärda ända sedan Kains och Abels dagar.
Två slags ande verkar på vår jord, Guds Ande och Satans ande, och dessa två står som eviga fiender. De yttre, skenbara anledningarna till religiöst motiverat hat kan finna rot i nästan vad som helst. Den verkliga anledningen är alltid densamma: den urgamla förbittring som Satan allt sedan sitt nesliga fall burit på mot Gud och hans rike. Denne fiende brinner av begär efter obegränsad makt över människosläktet. Och varhelst denna ondskefulla ambition utmanas av Guds Ande slår fienden tillbaka i grymmaste ursinne.
Världen formulerade sitt hat mot Jesus utan att ange orsak. Trots de fantastiska anklagelser som man riktade mot Kristus kunde man inte finna något, varken i hans lära eller i hans handlande vilket tvingade fram den oresonliga vrede som man utan uppehåll riktade mot honom. De hatade honom, inte för något som han sa eller gjorde, men för vad han var.
Det är fullt möjligt att inom ramen för nåd och återlösning föras till en sådan fullödig samhörighet med Kristus att världen instinktivt reagerar på precis samma sätt mot oss som man gjorde då när han vandrade på Israels dammiga vägar.
Det är oss kristna till stor vanära att vi inte förmår verka fram mycket annat än uttråkade gäspningar bland de många som inte tror. De struntar i oss eller möter oss med ett tolererande litet leende och deras tystnad är ett förebrående och förebådande tecken. Om det vore så väl att detta orsakade sömnlösa nätter i tårar och långa timmar i bön och självprövning bland oss.
Det är Kristi Ande i oss som drar på sig fiendens eld. Världens människor bryr sig inte särskilt om vad vi tror på och de stirrar tomt på våra religiösa former. Men det finns en sak de inte kommer att ta lätt på – närvaron av Guds Ande i våra hjärtan. De förstår kanske inte orsaken till den känsla av antagonism som stiger upp i deras inre, men den är högst påtaglig och farlig.
Satan kommer aldrig att upphöra att strida mot gudsfolket och den själ i vilken Guds Ande bor kommer att fortsätta att vara mål för hans attacker.
A. W. Tozer
Det existerar ett slags dualism, en kluvenhet, i vår fallna värld vilken har varit orsak till många av de förföljelser som de kristna har tvingats uthärda ända sedan Kains och Abels dagar.
Två slags ande verkar på vår jord, Guds Ande och Satans ande, och dessa två står som eviga fiender. De yttre, skenbara anledningarna till religiöst motiverat hat kan finna rot i nästan vad som helst. Den verkliga anledningen är alltid densamma: den urgamla förbittring som Satan allt sedan sitt nesliga fall burit på mot Gud och hans rike. Denne fiende brinner av begär efter obegränsad makt över människosläktet. Och varhelst denna ondskefulla ambition utmanas av Guds Ande slår fienden tillbaka i grymmaste ursinne.
Världen formulerade sitt hat mot Jesus utan att ange orsak. Trots de fantastiska anklagelser som man riktade mot Kristus kunde man inte finna något, varken i hans lära eller i hans handlande vilket tvingade fram den oresonliga vrede som man utan uppehåll riktade mot honom. De hatade honom, inte för något som han sa eller gjorde, men för vad han var.
Det är fullt möjligt att inom ramen för nåd och återlösning föras till en sådan fullödig samhörighet med Kristus att världen instinktivt reagerar på precis samma sätt mot oss som man gjorde då när han vandrade på Israels dammiga vägar.
Det är oss kristna till stor vanära att vi inte förmår verka fram mycket annat än uttråkade gäspningar bland de många som inte tror. De struntar i oss eller möter oss med ett tolererande litet leende och deras tystnad är ett förebrående och förebådande tecken. Om det vore så väl att detta orsakade sömnlösa nätter i tårar och långa timmar i bön och självprövning bland oss.
Det är Kristi Ande i oss som drar på sig fiendens eld. Världens människor bryr sig inte särskilt om vad vi tror på och de stirrar tomt på våra religiösa former. Men det finns en sak de inte kommer att ta lätt på – närvaron av Guds Ande i våra hjärtan. De förstår kanske inte orsaken till den känsla av antagonism som stiger upp i deras inre, men den är högst påtaglig och farlig.
Satan kommer aldrig att upphöra att strida mot gudsfolket och den själ i vilken Guds Ande bor kommer att fortsätta att vara mål för hans attacker.
A. W. Tozer
24.8.08
Församlingen – en tröskplats
¨
Guds hus är en tröskplats. Agnar och boss, allt tröskavfall, vår fåfänga, tomrummet, allt detta måste gå, allt detta som inte har något värde. Gud söker det som passar hans hus; han söker det som stärker kroppen, församlingen. Han söker innehåll, liv, vetekorn. Agnarna måste fara.
I vår relation med Herren, mitt bland hans folk, under det att hans hus byggs, finner vi att kastskoveln går och tröskandet pågår för att få undan fåfängan, agnarna, allt detta som inte duger ute i Guds verklighet. När han låter detta arbete pågå formar han verklighet, han tar fram det som är solitt och bärigt, sådant som kommer att bestå, sådant som kan ge näring. Detta är fundamentet i hans byggande.
T. Austin-Sparks
Guds hus är en tröskplats. Agnar och boss, allt tröskavfall, vår fåfänga, tomrummet, allt detta måste gå, allt detta som inte har något värde. Gud söker det som passar hans hus; han söker det som stärker kroppen, församlingen. Han söker innehåll, liv, vetekorn. Agnarna måste fara.
I vår relation med Herren, mitt bland hans folk, under det att hans hus byggs, finner vi att kastskoveln går och tröskandet pågår för att få undan fåfängan, agnarna, allt detta som inte duger ute i Guds verklighet. När han låter detta arbete pågå formar han verklighet, han tar fram det som är solitt och bärigt, sådant som kommer att bestå, sådant som kan ge näring. Detta är fundamentet i hans byggande.
T. Austin-Sparks
20.8.08
Att bedja med Sion för ögonen, 02
¨
Läsning: Ps 10:17, Jes 14:32, Ef 3:10
Vad var det som förde dig till Sion? Vad var det som ledde dig att ta denna andra väg? Hur formulerades de ting som skaffade din uppmärksamhet och manade dig att söka efter detta Sion som är så annorlunda? Varför beslöt du dig för att försöka färden upp på Herrens berg?
Vad var det som fick dig att lämna det invanda, allt detta som du hörde hemma i? Varför blev du pilgrim, varför lämnade du ditt hem, varför bröt du upp från det som gav dig trygghet? Varför gav du upp allt detta för att påbörja den långa vandringen till den stad som profeter och helgon drömmer om och talar om, den stad som grundats mitt i det ljus vilket ingen människa kan genomtränga?
”Vad skall man då svara det främmande folkets sändebud? Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där har sin tillflykt.”
Detta är det svar som profeten ger på dessa frågor. Detta är det vittnesbörd som pilgrimen och profeten bär med sig under vandringen. Det är Gud som har grundat Sion, det står där fast och orubbligt som en tillflykt för den betryckte, för det hjärta som gjorts saktmodigt i all bedrövelse, för det hjärta som sårats av och skiljts från alla dessa andra riken och städer med dess furstar och dess mörker. Sion står där som demonstration av ett annorlunda rike, ett förklarande uppvisande av Guds visdom. Dessa innevånare i Sion, dessa pilgrimer har förts samman till att markera och föra fram Guds mångfaldiga visdom.
”De ödmjukas trängtan hör du, Herre; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt.”
Tårar har röst vilken bär och tränger igenom dissonanserna från de ogudaktigas skamlösa övningar. Tåreflöden är distinkt definierad bön. Sådana tårar samlas i heliga kärl av himlens tjänareskara. Dessa ädelstenar listas bland de mest värdefulla skatter som står att finna i Guds åker. De representerar utsagor rörande tillståndet bland människors barn och de bär ett budskap som aldrig avvisas i Guds rådsluts kamrar. Tårar är bön i vätskeform. Ps 6:8.
Saktmod och ödmjukhet har sin egen röst. Den gör sig hörd på samma sätt som tårarnas röst. De ödmjukas längtan når Faderns öron som fullödig bön, som ord med bästa precision och vältalighet. Saktmod är bön. Ödmjukhet är förbön.
Människor måste genomgå den mest minutiösa förberedelse för att kunna bli en förebedjare. Gud bereder dig för saktmod och ödmjukhet. Allt detta är något av hans eget sinnelag sådant det kommer till uttryck genom korset. Detta stilla väsen öppnar för Guds Andes verk. Detta stilla väsen är redan det ett resultat av Andes verk. I denna stillhet stämmer människans nöd och Guds bönesvar möte. Ödmjukheten finner sitt svar. Denna stillhet är allaredan ett bönesvar.
Vad har vi förts till genom vår ankomst till Sion? Gud har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. Kol 1:13. Vi har förts till Sion, förts samman i Guds hus, för att formas till en utgestaltning av en annorlunda visdom, en visdom som inte kan omfattas av alla dessa riken och dess undersåtar.
Vi har förts samman i Sion, som Guds hushåll, för att bedja denna skillnad. Vi har ställts åt sidan för Sions räkning, för att beredas till vara ett folk för hans rådslut. Ni har kommit till Sion för Guds visdoms uttryck i ömsesidigt saktmod.
”Säg till Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’” Matt 21:5.
Saktmod och ödmjukhet är huvudbeståndsdelar i denna andra verklighet, Himlens verklighet. Att bedja om rikets ankomst är att öppna sig för och låta sig formas av denna oöverbryggeliga skillnad. Saktmodet tillhör den verklighet som har sin källa i Sion. Dess röst når bortom himlarymder och stjärnevärldar, den når innanför förlåten. Dess röst når Sions tron. Dess röst når den styrande Konungen, konungarnas Konung.
Låt oss be om kunnighet i att hantera tårarnas språk.
Låt oss be om duglighet till att vistas och verka tillsammans i saktmod inför tronen.
Låt oss be om denna dygd, denna förmåga nedlagd i våra hjärtan vilken i sig själv representerar och presenterar varje annat böneobjekt.
Lars Widerberg
Läsning: Ps 10:17, Jes 14:32, Ef 3:10
Vad var det som förde dig till Sion? Vad var det som ledde dig att ta denna andra väg? Hur formulerades de ting som skaffade din uppmärksamhet och manade dig att söka efter detta Sion som är så annorlunda? Varför beslöt du dig för att försöka färden upp på Herrens berg?
Vad var det som fick dig att lämna det invanda, allt detta som du hörde hemma i? Varför blev du pilgrim, varför lämnade du ditt hem, varför bröt du upp från det som gav dig trygghet? Varför gav du upp allt detta för att påbörja den långa vandringen till den stad som profeter och helgon drömmer om och talar om, den stad som grundats mitt i det ljus vilket ingen människa kan genomtränga?
”Vad skall man då svara det främmande folkets sändebud? Jo, att det är HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk där har sin tillflykt.”
Detta är det svar som profeten ger på dessa frågor. Detta är det vittnesbörd som pilgrimen och profeten bär med sig under vandringen. Det är Gud som har grundat Sion, det står där fast och orubbligt som en tillflykt för den betryckte, för det hjärta som gjorts saktmodigt i all bedrövelse, för det hjärta som sårats av och skiljts från alla dessa andra riken och städer med dess furstar och dess mörker. Sion står där som demonstration av ett annorlunda rike, ett förklarande uppvisande av Guds visdom. Dessa innevånare i Sion, dessa pilgrimer har förts samman till att markera och föra fram Guds mångfaldiga visdom.
”De ödmjukas trängtan hör du, Herre; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt.”
Tårar har röst vilken bär och tränger igenom dissonanserna från de ogudaktigas skamlösa övningar. Tåreflöden är distinkt definierad bön. Sådana tårar samlas i heliga kärl av himlens tjänareskara. Dessa ädelstenar listas bland de mest värdefulla skatter som står att finna i Guds åker. De representerar utsagor rörande tillståndet bland människors barn och de bär ett budskap som aldrig avvisas i Guds rådsluts kamrar. Tårar är bön i vätskeform. Ps 6:8.
Saktmod och ödmjukhet har sin egen röst. Den gör sig hörd på samma sätt som tårarnas röst. De ödmjukas längtan når Faderns öron som fullödig bön, som ord med bästa precision och vältalighet. Saktmod är bön. Ödmjukhet är förbön.
Människor måste genomgå den mest minutiösa förberedelse för att kunna bli en förebedjare. Gud bereder dig för saktmod och ödmjukhet. Allt detta är något av hans eget sinnelag sådant det kommer till uttryck genom korset. Detta stilla väsen öppnar för Guds Andes verk. Detta stilla väsen är redan det ett resultat av Andes verk. I denna stillhet stämmer människans nöd och Guds bönesvar möte. Ödmjukheten finner sitt svar. Denna stillhet är allaredan ett bönesvar.
Vad har vi förts till genom vår ankomst till Sion? Gud har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. Kol 1:13. Vi har förts till Sion, förts samman i Guds hus, för att formas till en utgestaltning av en annorlunda visdom, en visdom som inte kan omfattas av alla dessa riken och dess undersåtar.
Vi har förts samman i Sion, som Guds hushåll, för att bedja denna skillnad. Vi har ställts åt sidan för Sions räkning, för att beredas till vara ett folk för hans rådslut. Ni har kommit till Sion för Guds visdoms uttryck i ömsesidigt saktmod.
”Säg till Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’” Matt 21:5.
Saktmod och ödmjukhet är huvudbeståndsdelar i denna andra verklighet, Himlens verklighet. Att bedja om rikets ankomst är att öppna sig för och låta sig formas av denna oöverbryggeliga skillnad. Saktmodet tillhör den verklighet som har sin källa i Sion. Dess röst når bortom himlarymder och stjärnevärldar, den når innanför förlåten. Dess röst når Sions tron. Dess röst når den styrande Konungen, konungarnas Konung.
Låt oss be om kunnighet i att hantera tårarnas språk.
Låt oss be om duglighet till att vistas och verka tillsammans i saktmod inför tronen.
Låt oss be om denna dygd, denna förmåga nedlagd i våra hjärtan vilken i sig själv representerar och presenterar varje annat böneobjekt.
Lars Widerberg
16.8.08
’Att vara’ kommer före ’att göra’
Församlingen som organisation lägger tyngdpunkt vid vad personer säger och gör, men bryr sig lite, allt för lite om vad en person är. Många unga arbetare strävar uppriktigt efter att kunna tala och påverka, de längtar efter att uttrycka sig vältaligt, de sträcker sig efter att kunna predika med briljans för att vara folket till hjälp och stöd. Dessa många inser inte att detta inte är en sak av särskild vikt.
Den springande punkten: Vem är du, vad är du? Det som har verkligt värde, den främsta och viktigaste saken är inte att du har fått en gåva eller skaffat duglighet att tala men att du har lärt känna Gud och vandrar med honom. Det är utifrån detta du kan tala.
Vi samlar inte människor omkring oss i våra seminarier för att lära ut Bibelns lärosatser eller för att träna dem i att kunna predika, inte heller för att söka Andens gåvor. Vi kommer samman för att hjälpas åt att bli bättre män och kvinnor. Vi kommer samman för att lära korset.
Watchman Nee
Den springande punkten: Vem är du, vad är du? Det som har verkligt värde, den främsta och viktigaste saken är inte att du har fått en gåva eller skaffat duglighet att tala men att du har lärt känna Gud och vandrar med honom. Det är utifrån detta du kan tala.
Vi samlar inte människor omkring oss i våra seminarier för att lära ut Bibelns lärosatser eller för att träna dem i att kunna predika, inte heller för att söka Andens gåvor. Vi kommer samman för att hjälpas åt att bli bättre män och kvinnor. Vi kommer samman för att lära korset.
Watchman Nee
13.8.08
Dessa som har övervunnits av Kristus
Innan Herren kan ge oss seger måste vi låta oss besegras av honom. Han måste ges tillåtelse att övervinna oss och vinna oss – vi måste bli hans övervunna. Han har möjlighet att föra oss i segrande ställning, sången växer fram och evighetens frukt växer till så långt vi låtit oss besegras. Vår tjänst, den frukt vi bär kommer alltid som följd av detta, Kristus uttryckt i hans övervunna.
Det har föga betydelse om ni ger er av som missionärer till något annat land eller ni stannar kvar i ett litet, trångt sammanhang för att tjäna i de enklaste förhållanden – var Herrens övervunna och gör det du kan göra i Herren Jesu namn. Kanske kommer de man minst lägger märke till, de som bär tunga bördor, att bli de främsta. Kanske kommer den missionsman som inte upplevt något av kamp och vånda att måhända bli en av de sista.
Dessa som far till främmande länder utifrån sin egen erövrade position med huvudets kunnighet och duglighet utan att deras inre har genomgått Andens förvandling, utan Andens liv, utan korserfarenhet har inget att överföra i form av den sötma och väldoft som springer fram ur Kristi namn och närvaro.
Vilken vår kallelse nu än är i det yttre i position och arbete betyder detta intet. Herren ger var och en av oss en plats, särskild begåvning och en uppgift. Det som har verklig betydelse är att vi i detta förblir Herrens övervunna.
Otto Stockmayer
Att bedja i Herrens sak innebär bland så mycket annat:
Att återerövra insikten om värdet av andlig mognad.
Att be om hjärtans upplysning till förståelse av hopp och arv.
Att be om ett Andens verk över sinnen till förnyelse i sann rättfärdighet och helighet.
Lars W.
Det har föga betydelse om ni ger er av som missionärer till något annat land eller ni stannar kvar i ett litet, trångt sammanhang för att tjäna i de enklaste förhållanden – var Herrens övervunna och gör det du kan göra i Herren Jesu namn. Kanske kommer de man minst lägger märke till, de som bär tunga bördor, att bli de främsta. Kanske kommer den missionsman som inte upplevt något av kamp och vånda att måhända bli en av de sista.
Dessa som far till främmande länder utifrån sin egen erövrade position med huvudets kunnighet och duglighet utan att deras inre har genomgått Andens förvandling, utan Andens liv, utan korserfarenhet har inget att överföra i form av den sötma och väldoft som springer fram ur Kristi namn och närvaro.
Vilken vår kallelse nu än är i det yttre i position och arbete betyder detta intet. Herren ger var och en av oss en plats, särskild begåvning och en uppgift. Det som har verklig betydelse är att vi i detta förblir Herrens övervunna.
Otto Stockmayer
Att bedja i Herrens sak innebär bland så mycket annat:
Att återerövra insikten om värdet av andlig mognad.
Att be om hjärtans upplysning till förståelse av hopp och arv.
Att be om ett Andens verk över sinnen till förnyelse i sann rättfärdighet och helighet.
Lars W.
9.8.08
Herre, för oss åter till dig!
Det är sannolikt så, mer än sannolikt så att det inte funnits en tid i Nordamerikas historia under vilken den religiösa ivern och aktiviteten varit mera omfattande än i denna. Och det är samtidigt tydligt att verklig andlighet aldrig varit svårare att finna. Så ser det också ut i många andra regioner av vår värld.
Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.
Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.
Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ”accepterat” Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?
Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ”Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.”
Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.
Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.
Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.
Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.
Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?
A. W. Tozer
Man kan se och förstå att religiös aktivitet och gudsfruktan inte alltid går hand i hand. Den som betraktar det religiösa utbudet i dessa tider upptäcker detta förhållande utan större ansträngning.
Det råder ingen brist på försök att nå de icke troende, men man leds oundvikligt till slutsatsen att det stora flertalet som går ut för att vinna själar inte har lärt sig mycket mer än påträngande säljmetoder. De erbjuder en kristen tro tömd på renhet och duglighet; heligheten och härligheten har försvunnit från våra kyrkor.
Om du uppfattar detta som en missvisande beskrivning, gör då följande lilla test: Böj dina knän, läs Bergspredikan med den attityd som hör därtill. Låt den få gripa ditt hjärta. Försök att få tag på dess innebörd, dess känsla. Försök att se hurudan den människa är som förmår att omsätta dessa satser till vardagsliv. Jämför sedan denna din bild med utkomsten av det moderna religiösa malandet. Du ser omedelbart hur vitt gapet är både i fråga om uppträdande och med avseende på ande. Om Bergspredikan är en rimlig framställning av den kristne som människotyp, vilken är då vår slutsats rörande dem som ”accepterat” Kristus men som inte visar upp något av de andliga eller moraliska särmärken som Herren ställde fram i sin predikan på berget?
Erfarenheten har gjort oss redo för det genmäle som kommer från de mera mjukt och vekt sinnade av våra vänner. ”Har vi då lov att döma? Vi måste lämna dessa åt Herren och sopa rent vid vår egen dörr. Vi borde vara glada för varje uns av godhet och låta bli att förstöra det med felfinneri.”
Detta låter bra och rätt, men det är ett uttryck för en religiös låt-gå-mentalitet som står vid sidan av och ser på medan hela Kristi församling förfaller moraliskt och andligt utan att så mycket som lyfta ett finger eller ett ord till varning.
Så gjorde inte profeterna. Så gjorde naturligtvis inte Herren, eller apostlarna, eller reformatorerna. Så kommer inte heller någon av dessa att göra, dessa som sett himlen öppen eller tagit emot något av Guds seende. Elia kunde ha varit tyst och räddat sig undan allt bekymmer. Johannes Döparen kunde låtit bli att säga ett ord och räddat sitt huvud. Var och en av martyrerna kunde ha gett sig till denna låt-gå-anda och avlidit hemma i god ålder. Men de hade alla handlat i olydnad mot Gud och inbjudit sträng dom över sina liv på Kristi dag.
Bristen på andlig fromhet i församlingen av idag är ett illavarslande tecken. Den moderna kyrkan visar inget annat än förakt för dessa renhetens och dygdens ord: anspråkslöshet, ödmjukhet, stillhet, lydnad, självuppgivelse och tålamod. För att kunna fånga intresse måste kristna värden presenteras i populärkulturens anda. Därför ångar kristen verksamhet av stortalighet och förhävelse, vinningslystnad, självhävdelse, självsäkerhet och en brinnande kärlek till allt som kan förnöja.
Det anstår oss att ta allt detta på allvar. Tiden rinner ut för oss alla. Det som ska göras måste göras snarast. Vi har ingen rätt att sitta still och låta tingen ha sin gång. Den bonde som inte håller efter mark och maskiner, gård och kreatur, förlorar snart allt. Den herde som inte passar på sina får finner vargen vaktande och vrakande bland dem. En vilsefaren omsorg, en som låter vargen ta rov har ingen rätt att låta sig kallas omsorg. Den heter likgiltighet, den ska göras känd som sådan och hanteras efter sitt sätt.
Det är tid för de bibel-troende kristna att börja odla ett nyktert förhållningssätt och leva bland människor som Guds söner och likt dem som väntar ett arv i den kommande tidsåldern. Detta kommer att kräva mer än ett försök till ansträngning; hela världen och en större del av församlingen kommer att ställa sig på tvären mot det. Men om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?
A. W. Tozer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)